Dödsångest
Japp då var man vaken igen då :)
Idag bire jobb 11-18 ganska skön tid ändå :) Seeen axlar och vader. Jiho
Fan vad jag hatar att gå och sova ibland. Kan få sån grymt obehaglig dödsångest eller om man kallar de panikångest. Och det kommer jämt när jag ska sova... Får riktigt panik och ångest över att jag en dag ska dö. Att tiden inte går att stoppa vad jag än gör så kommer mamma och pappa jag christian allihopa att dö. Och det kan få mig att flippa ur totalt.. Min farmor och farfar dog ganska nyligen eller rättare sagt farfar i dec 07 och farmor i maj 08 och det var det fan värsta jag vart med om när båda bara pang var borta. Och min att min farfar dog kom bara som en smäll på käften. Farmor hade gått med canser ett bra tag så henne hade man juh lite förvarning med och man var liksom berädd.. Men farfar han vart sjuk och 3 veckor senare bara dog han. Han hade något som hette galoperande småcellig lungcancer. JAG HATAR CANCER. Så det bara chockade oss alla.. Och jag saknar dom båda två så fruktansvärt mycker. Dom stod mig så himla nära. Och jag börjar nästan grina nu bara av att jag skriver det här, men samtidigt är det skönt att bara skriva ut det.. Iaf farfar dog och en vecka senare fick jag för mig att jag ville se honom. För när jag spg honom på sjukhuset såg han så sjuk och liten ut. Och jag hade hört att efter att dom dött så skulle de se så fridfulla ut. Så jag bestämde mig för en dag och åkte till kyrkan med pappa. Dom har kropparna i någon slags kall källare där. Pappa och Hans (begravnings entreprenören) väntade utanför, och jag gick in. Jag vart som en stel pinne där inne. Jag hade med mig några saker som jag ville lägga i kistan. Men jag kunde inte ta ett endaste steg närmare jag stod bara helt förlamad och kollade på farfars naglar som då var svarta, Jag var livrädd. Jag bara väntade på att han skulle resa sig upp. Så till slut fick jag ropa på Hans så han kom in och la ner mina saker i kistan. Och sen strök honom på kinden. För de hade jag lovat farmor att jag skulle göra åt henne.. Så hans visade flera flera gånger hur jag skulle göra och vart det var bäst att känna, där de inte kändes nå konstigt! . Så till slut så vågade jag känna jätte fort sen bara skyndade jag mig ut därifrån. Bra konstigt att jag i den stunden var livrädd för min egen farfar. Efter det iaf så hade jag inte dödsångest på ett bra tag. Var som att jag såg ur fridfull och frisk han helt plötsligt såg ut.. Så den bara försvann.. Men nu så har den börja kommit tillbaka och jag har det riktigt riktigit jobbigt när jag väl får dödsångest.
Jag antar att det skulle vara ännu värre om man visste vad som hände efte döden.
Men jag är väldigt tacksam att jag har min lilla Klinkeluring om nätterna när de är som värst när jag verkligen ligger och är så rädd att jag bara toksvettas och har rå panik. Att han hela tiden försöker få mig att tänka på andra saker för det hjälper verkligen.. Tack min älskade goprupp!
Nää nu ska jag ta och duscha lite sen göra mig klar för jobb..
Oj så långt det här blev får hoppas ni orkar läsa ;)
Tjiiing
Idag bire jobb 11-18 ganska skön tid ändå :) Seeen axlar och vader. Jiho
Fan vad jag hatar att gå och sova ibland. Kan få sån grymt obehaglig dödsångest eller om man kallar de panikångest. Och det kommer jämt när jag ska sova... Får riktigt panik och ångest över att jag en dag ska dö. Att tiden inte går att stoppa vad jag än gör så kommer mamma och pappa jag christian allihopa att dö. Och det kan få mig att flippa ur totalt.. Min farmor och farfar dog ganska nyligen eller rättare sagt farfar i dec 07 och farmor i maj 08 och det var det fan värsta jag vart med om när båda bara pang var borta. Och min att min farfar dog kom bara som en smäll på käften. Farmor hade gått med canser ett bra tag så henne hade man juh lite förvarning med och man var liksom berädd.. Men farfar han vart sjuk och 3 veckor senare bara dog han. Han hade något som hette galoperande småcellig lungcancer. JAG HATAR CANCER. Så det bara chockade oss alla.. Och jag saknar dom båda två så fruktansvärt mycker. Dom stod mig så himla nära. Och jag börjar nästan grina nu bara av att jag skriver det här, men samtidigt är det skönt att bara skriva ut det.. Iaf farfar dog och en vecka senare fick jag för mig att jag ville se honom. För när jag spg honom på sjukhuset såg han så sjuk och liten ut. Och jag hade hört att efter att dom dött så skulle de se så fridfulla ut. Så jag bestämde mig för en dag och åkte till kyrkan med pappa. Dom har kropparna i någon slags kall källare där. Pappa och Hans (begravnings entreprenören) väntade utanför, och jag gick in. Jag vart som en stel pinne där inne. Jag hade med mig några saker som jag ville lägga i kistan. Men jag kunde inte ta ett endaste steg närmare jag stod bara helt förlamad och kollade på farfars naglar som då var svarta, Jag var livrädd. Jag bara väntade på att han skulle resa sig upp. Så till slut fick jag ropa på Hans så han kom in och la ner mina saker i kistan. Och sen strök honom på kinden. För de hade jag lovat farmor att jag skulle göra åt henne.. Så hans visade flera flera gånger hur jag skulle göra och vart det var bäst att känna, där de inte kändes nå konstigt! . Så till slut så vågade jag känna jätte fort sen bara skyndade jag mig ut därifrån. Bra konstigt att jag i den stunden var livrädd för min egen farfar. Efter det iaf så hade jag inte dödsångest på ett bra tag. Var som att jag såg ur fridfull och frisk han helt plötsligt såg ut.. Så den bara försvann.. Men nu så har den börja kommit tillbaka och jag har det riktigt riktigit jobbigt när jag väl får dödsångest.
Jag antar att det skulle vara ännu värre om man visste vad som hände efte döden.
Men jag är väldigt tacksam att jag har min lilla Klinkeluring om nätterna när de är som värst när jag verkligen ligger och är så rädd att jag bara toksvettas och har rå panik. Att han hela tiden försöker få mig att tänka på andra saker för det hjälper verkligen.. Tack min älskade goprupp!
Nää nu ska jag ta och duscha lite sen göra mig klar för jobb..
Oj så långt det här blev får hoppas ni orkar läsa ;)
Tjiiing
Kommentarer
Trackback
